Varför stannar socialarbetare kvar?

kl. av | Taggar:

På onsdag har jag förmånen att inledningstala på socialtjänstforum 2015 i Göteborg.  Årets tema är PROFESSION, POLITIK & MARKNAD: Mellan mötet och manualen – om arbetsvillkoren i socialtjänsten.

 

Vi har hittills besökt 23 kommuner och flera kommuner berättar om sina utmaningar kring arbetsmiljön inom den sociala barn-och ungdomsvården, vilket också kommer att återspegla sig i de planer för handling som varje kommun upprättar efter vårt besök.  Men det är också viktigt att i sammanhanget berätta att vi också har besökt kommuner där socialsekreterare och chefer stannar och där vi kan se en stabilitet och en arbetsglädje i att arbeta inom den sociala barn- och ungdomsvården. När vi i februari 2016 genomfört samtliga kommunbesök kommer vi att bjuda in de kommuner där det finns stabilitet till samtal för att också lära av de goda exemplen. Det vore spännande att föra dessa samtal tillsammans med Arbetsmiljöverket, som just nu genomför inspektioner inom den sociala barn- och ungdomsvården. En fråga för oss att ta upp vid nästa myndighetsdialog.

 

I somras berättade Kristina Folkesson ifrån Vision om ett intressant forskningsprojekt som hon hört om när hon varit på Lunds Universitet. Jag fick genom Kristina kontakt med Karin Kullberg, fil. dr. i socialt arbete vid just nämnda universitet. En varm sommardag i juni träffade jag Karin och efter en god fika i Karins kök i Malmö och ett mycket intressant samtal om den sociala barn- och ungdomsvårdens stora utmaningar – men också möjligheter – inbjöds Karin att gästblogga.

 

Karins blogginlägg handlar om varför socialarbetare stannar kvar i den sociala barnavården. Det är ett pilotprojekt där Karin Kullberg och Staffan Höjer, professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet, tillsammans med två forskare från Italien och en från England intervjuat socialarbetare som stannat mer än tre år, chefer inom social barnavård och lärare på socionomutbildningen om varför de anser att socialarbetare stannar inom området. Intervjuer har gjorts i alla tre länderna. Här kommer Karins inlägg.

Karin Kullberg
Karin Kullberg

Som lärare på socionomutbildningen vid Lunds universitet möter jag bland annat studenterna under deras praktiktermin. Många gör sin praktik i socialtjänsten och de kommentarer som jag under det senast året i allt högre grad hört från dem som praktisera inom myndighetsutövning barn och unga är i stil med: ”På min avdelning är 7 av 15 nyanställda och ingen av de nya har någon tidigare erfarenhet av socialt arbete med barn” eller ”Alla på avdelningen inklusive cheferna sa upp sig och lämnade”. Det studenterna talar om är att avhoppen från socialtjänsten. Speciellt arbetet med myndighetsutövning riktad mot barn, unga och familjer är omfattande. Att så är fallet och något som ökar mycket styrks av forskning, rapporter och debattartiklar. En rad skäl till varför socialarbetare lämnar socialtjänsten har framkommit (se t.ex. Tham 2006 och Kullberg 2011).

 

Alla socialarbetare lämnar emellertid inte och frågan varför vissa stannar kvar kan ställas. Denna fråga har jag undersökt i ett forskningsprojekt där jag arbetat tillsammans med forskare från Italien och England – länder som har samma problem med avhopp som Sverige. I pilotprojektet, som vi hoppas på en fortsättning på, intervjuades socialarbetare och mellanchefer som arbetat mer än tre år med barn och unga i socialtjänsten. Utöver dessa intervjuades också lärare från socialarbetarutbildningarna i de tre länderna. I intervjuerna deltog totalt 54 personer. Projektet genomfördes 2012/2013. Naturligtvis fick vi inte ett svar på frågan varför de stanna kvar, men intressant är den samstämmighet i svaren som fanns mellan de intervjuade i de olika yrkeskategorierna och länderna.

 

En anledning som framkom som orsak till att socialarbetare stannar i socialtjänstens barnavård är uppdraget. Det handlar om missionen att skydda barn. Det handlar också om ett händelserikt arbete med variationen i arbetsuppgifter – ingen dag är den andra lik. En intervjuperson uttryckte det som: ”jag behöver aldrig titta på såpor i TV för jag har allt det som händer där på jobbet”. Det finns också en maktdimension i jobbet. Socialarbetares maktposition upplevs ofta som något negativt men en positiv sida av makt i den sociala barnavården handlar om möjligheten att skapa förändring tillsammans med barn och föräldrar.

 

En annan kategori svar handlar om de organisatoriska villkoren för arbetet. För att stanna kvar i socialtjänsten är det viktigt att det finns en begriplig struktur för hur ärenden handläggs, resurser både i form av tid och möjliga interventioner för familjerna, en godtagbar lön för de anställda och möjlighet till fortbildning/utveckling. Även chefen är viktig. Hen bör vara någon som ser de anställda och ger erkännande, som uppmuntrar och stöttar men samtidigt inte är alltför kontrollerande utan litar på sina anställda. Det handlar om en balansakt mellan att känna till alla ärenden och att inte själv bli alltför inblandad i det direkta arbetet. Enligt de intervjuade ska chefen vara någon som är ansvarig, någon som tar ditt parti/täcker upp för dig (cover your back) och som sätter barnets och personalens säkerhet främst.

 

Socialarbetarna behöver stöd i sitt arbete! Det kan ske genom extern handledning som fokuserar på hanterandet av känslor och relationer. Det behövs emellertid även formell och informell ärendehandledning från chefer och/eller seniora kollegor liksom tid och möjligheter för reflektion och diskusson med övriga kollegor. Genom att ha möjlighet att ”prata av sig” kan socialarbetaren lämna jobbet på jobbet, vilket är viktigt för att orka stanna kvar.

 

Som framkommer har arbetsgruppen stor betydelse. Här talar de intervjuade om vikten av en god stämning, att kollegorna litar på varandra, hjälper varandra med svåra bedömningar och att de mera erfarna tar ansvar när det behövs. Det är vidare viktigt att klimatet är sådant att socialarbetarna vågar be kollegor och chefer om hjälp och därmed vågar göra upp med sitt eget duktighetsideal, vågar visa sin osäkerhet och våga säga nej till allt för höga krav. Utöver detta, och inte minst viktigt, är att ha kul tillsammans i arbetsgruppen, att kunna slappna av, använda humor som redskap i jobbet och känna vänskap med kollegor.

 

En sista punkt handlar om utbildningen. En bra grundutbildning som ger gedigen teoretisk kunskap men där studenterna också får reflektera och lära känna sig själva och får möjlighet att omsätta sina kunskaper i praktiken är en nödvändig utbildningsmässig förutsättning för att stanna i social barnavård. Socialarbetarna behöver dessutom möjlighet till introduktion och extrastöd när de är nyanställda, det vill säga det behövs någon form av övergång från student till socialarbetare. Vidare är det, som ovan nämnts, viktigt med möjlighet till fortbildning och utveckling under den fortsatta karriären.

 

Sammanfattningsvis kan sägas att det inte finns ett svar på frågan varför socialarbetare stannar kvar i den sociala barn- och ungdomsvården och därmed finns heller inte en lösning på den nuvarande situationen med stora avhopp. Det som behövs är många samverkande lösningar där profession, organisationer och utbildare måste samarbeta för att övertyga stat, kommuner och övriga intressenter om att göra olika satsningar.

 

Karin Kullberg

Socionom, fil.dr. i socialt arbete