Sista dagen på jobbet – gästblogg

kl. av | Taggar: ,

Vi var för ett tag sedan på kommunbesök i Höör, och istället för att skriva ett långt blogginlägg efter besöket så bad jag min före detta arbetskamrat, Monica Malmqvist Andersson, chef för individ- och familjeomsorgen, att skriva ett reflekterande blogginlägg utifrån sin mångåriga erfarenhet av den sociala barn- och ungdomsvården. Monica och jag möttes i socialtjänsten 2003. Vi har arbetat ihop i nio år och vi har genom åren haft många och långa värdegrundande resonemang om hur portalparagrafen ska märkas i mötet med medborgaren, och vi har i det funnit familjerådslag/rådslag. Detta och mycket mer kommer Monica att berätta om.

 

dd
Monica Malmqvist Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag är sista dagen på jobbet. Imorgon är jag pensionär. Det känns lite som att börja första klass, både spännande och läskigt. I skolan förväntas man anpassa sig i elevrollen, hitta sin plats och sina lekkamratar. Undrar om det är likadant för pensionären, att man ska anpassa sig och hitta nya ”lekkamrater” i sin egen åldersklass? Från min yrkeserfarenhet vet jag att många har synpunkter på vad äldre behöver, men jag hoppas kunna fortsätta stå på mig om att varje vuxen själv bestämmer i sina liv och att alla har rätt att bli lyssnade på, både barn och vuxna.

 

Idag ska jag summera och reflektera över mina erfarenheter från 50 års arbete med barn och för barn. Mina första år arbetade jag först som barnflicka, sedan som barnsköterska. Sedan 1979, då jag fick min socionomexamen, har jag arbetat inom kommunal socialtjänst, de flesta åren som socialsekreterare, men sedan 2003 som verksamhetsansvarig för en Individ och familjeomsorg.  

 

Mina första år präglades av nyfikenhet och engagemang, men även till viss del, av väntan på den nya lagen, den som skulle ”förlösa oss”. I socialtjänstlagen betonades frivillighet och den enskildes rätt till delaktighet och integritet. Vi skulle ha en helhetssyn i mötet med den enskilde och inte som tidigare fokusera på den problematik som de gamla lagarna byggde på. Men hur blev det? Påverkade lagstiftningen vårt synsätt och förhållningssätt? Gjorde den någon skillnad?

 

Jag upplevde inte att den nya lagen gjorde någon större skillnad. Istället för att se familjen som en helhet och fokusera på hur deras behov kunde tillgodoses började socialsekreterare utbilda sig till specialister inom olika problemområden. Så vi fortsatta, genom vår uppfattning om att vi som professionella skulle vara experter och därmed veta bäst, göra människor beroende av oss och vår kompetens istället för att frigöra deras egna resurser som lagen föreskriver.

 

Det som fick en avgörande betydelse för mig och min syn på socialt arbete och vårt uppdrag som socialsekreterare var Familjerådslag. Modellen som kom till Sverige 1995 och som 10 kommuner i Sverige fick möjlighet att lära sig använda under ett par år. ”Min kommun” kom med och jag blev, vid sidan av socialsekreteraruppgifterna också kommunens projektledare. De erfarenheter jag fick under dessa år har påverkat alla mina anställningsår därefter. Då, för 20 år, sedan var modellen tänkt användas i s k barnärenden. Så här står det i en av våra nuvarande broschyrer, den som lämnas som information till barn och ungdomar där föräldrarna samtyckt till ett rådslag. – ”Ett familjerådslag är ett möte där din familj och din släkt, men också andra betydelsefulla personer för dig och din familj samlas för att diskutera och planera för din framtid. Mötet är indelat i tre steg. Först berättar socialsekreteraren om vad hon eller han är orolig för och vilka frågor som behöver besvaras. Andra som känner dig och din familj kommer att berätta vad de tycker. Det kan t ex vara din lärare eller kurator. Planeringen för hur du ska få det bättre gör du tillsammans med din familj, släkt och vänner. Socialsekreteraren väntar då utanför rummet. När planen är klar går ni igenom den med socialsekreteraren. Ibland kommer du och din familj att få hjälp av släkt och vänner och ibland också av socialsekreteraren eller någon annan.”

 

Genom arbetet med rådslag blev det nödvändigt för oss socialsekreterare att byta perspektiv från det professionella till det privata. Jag har generell kunskap och erfarenhet men det är barnet/ungdomen och deras närstående som är experter i sina egna liv. De har kunskap om sina resurser/förmågor/möjlighet, men också om sina brister/svårigheter/hinder. Det är därför de har bäst förutsättningar, med hjälp av informationen från oss andra, att upprätta handlingsplaner som innehåller lösningar som alla är överens om. Det är bara om planen ska innehålla skydd för barnet som socialtjänsten har att godkänna eller förkasta planen. Innehåller handlingsplanen behov av särskilt stöd från förskola, skola, BUP, socialtjänst eller någon annan profession är handlingsplanen ett underlag för ansökan hos respektive aktör. Jag accepterade, vilket var en förutsättning, att jag genom att välja Familjerådsmodellen, inte längre kunde ha något inflytande över innehållet i familjernas handlingsplaner.

 

När jag 1995 var med om det första rådslaget kände jag ganska omgående hur trycket på mig som socialsekreterare lättade. Jag behövde inte längre ta ansvar för att komma på lösningar, som jag sedan skulle ansvara för att familjen följde. Eftersom jag hade förmånen att samtidigt jobba med familjerätt kunde jag i utredningsarbetet använda mig av innehållet i föräldrabalken, där det finns angivet vad föräldrarnas ansvar för barnen innebär. Det är de, inte socialtjänstens socialsekreterare, som har ansvar för barnen. Däremot har vi ansvar för våra utredningsuppdrag, vad vi utreder och hur vi utreder. Om vi beviljar insatser ska de vara tidsbegränsade och utformade tillsammans med de som har behov av dem.

 

Om vi möter föräldrar med respekt och utgår ifrån att de vill sina barns bästa, så är det möjligt att hitta gemensamma strategier om utredningen visat att det är nödvändigt med en förändring till stöd eller skydd för barnet. Eftersom vi utgår ifrån att föräldrarna är de viktigaste i barnens liv, så fokuserar vi våra insatser på att ge stöd till föräldrarna för att stärka deras egen förmåga.

 

Nu närmar sig slutet på min sista arbetsdag och det är dags att avrunda och avsluta.

 

Med min mångåriga erfarenhet av att använda Familjerådslag, som en modell för de utvidgade familjerna att besluta och planera för sina barns framtid, kan jag konstatera, att jag ännu inte sett någon modell som är bättre på att engagera och motivera föräldrar och andra anhöriga i att göra de förändringar som behövs för att ge sina barn en bättre framtid. Genom att stärka familjens egen förmåga får de bättre förutsättningar hantera sina svårigheter. Den säkerställer att vi uppfyller portalparagrafens intentioner om människors rätt att själv bestämma och den värnar också om deras rätt till integritet. Den bidrar dessutom till att frigöra både enskildas och gruppers egna resurser.

 

Ju fler personer socialtjänsten kan engagera runt barn som lever i utsatta situationer ju starkare blir deras skyddsnät. När människor känner tillit till att vi i första hand vill bidra till att barn kan växa upp hos sina föräldrar så ökar sannolikheten för att man kontaktar oss om man är orolig för barnen. När den utvidgade familjen delar socialtjänstens oro för barnen situation i hemmet så kan vi gemensamt diskutera vad barnen behöver.

 

Vi kan inte fortsätta arbeta med myndighetsutövning och insatser till barn och familjer som bygger på rädslan att göra fel. Att skapa allt fler rutiner, riktlinjer och handlingsplaner i ett försök att säkerställa att tjänstemän inte gör fel, kan aldrig bli en garanti för att barn inte far illa eller skadas av anhöriga. Inte heller är ett dokumentationssystem med olika blanketter lösningen.

 

Lika väl som vi hittat modeller för att stärka familjers egen förmåga måste vi göra detsamma när det gäller våra medarbetare.

 

Monica Malmqvist Andersson