Barnets bok – Min bok

kl. av |

Jag heter Helena Johansson och är socionom sedan snart 20 år. Jag har arbetat i många år som utredande socialsekreterare, med inriktning mot barn och deras familjer, och även i några år som arbetsledare inom socialtjänsten.

 

Helena Johansson
Helena Johansson

 

Cecilia Grefve har bett mig att göra ett blogginlägg för att berätta om ett material som jag utarbetat, som används i utredningar av barn. Materialet kallas ”Min bok” och syftar till att göra utredningsprocessen mer begriplig för barn samt att göra barn mer delaktiga i utredningen. Jag har arbetat med ”Min bok” sedan 2004, och den fortsätter att såväl utvecklas som spridas – vilket är fantastiskt kul!

När jag började arbeta inom socialtjänsten 1998 så var det inte vanligt att ha samtal med de barn vi utredde. Vi träffade för det mesta barnen, men ofta endast tillsammans med föräldrarna och vi var inte särskilt bra på att förklara för barn vem vi var och varför vi träffades. Det måste ha varit helt obegripligt för barnen varför vi kom på besök.

Jag kände ganska snabbt att jag ville utveckla arbetet med barn, och började tillsammans med andra, också relativt nya, kollegor, prata mer med barn. Inte bara träffa dem på hembesök, sitta och fika med hela familjen och titta på barnens rum och leksaker, utan verkligen prata med barnen om deras situation, tankar och känslor. Det kändes genast mycket bättre att vara utredande socialsekreterare.

Efter några år bytte jag arbetsplats, och 2004 fick jag och en kollega möjlighet att delta i ett projekt ”Stärkt skydd för utsatta barn” via Länsstyrelsen i Skåne. Projektet varade under ett års tid och i detta projekt så arbetade jag och min dåvarande kollega fram ”Min bok”. Vår tanke var att barnen skulle få liknande material som vi redan gav föräldrar (informationsbroschyr, utredningsplan, skriftlig utredning och vårdplan), men på ett sätt som både blev begripligt för barnen och som var en hjälp i vårt utredande arbete.

 

Länk till Min bok

 

Vi fick fantastisk respons från de barn vi mötte, och vi fick ovärderliga tips från barnen på hur vi kunde förbättra ”boken”. T ex så tipsade en liten flicka oss om att inte använda kursivt typsnitt i rubrikerna (vilket vi först hade då vi själva tyckte det var så snyggt), eftersom barn inte kan läsa det förrän de börjar skriva skrivstil i andra klass. Självklart tog vi åt oss och ändrade font!

Bilderna vi använder i boken har vi ritat själv i ett enkelt datorprogram. Barnen brukar tycka att det är roligt att vi försökt rita oss själva, och de har gillat att färglägga bilderna. ”Boken” består av fyra delar, och tanken är att socialsekreterare behöver träffa barn några gånger under en utredning för att ”boken” ska komma till sin rätt. Materialet är väldigt enkelt, med enkla bilder och lätt att följa för såväl barn som socialsekreterare. Tanken är att alla som använder det ska kunna sätta sin egen personliga prägel på ”boken”, eftersom vi socialsekreterare också är så olika och behöver kunna anpassa material vi använder så att det passar oss. Risken är annars att alla inte använder det, och då förlorar ”boken” sin mening. Meningen är att ALLA barn ska få samma information och möjlighet när de är aktuella för utredning hos oss. ALLA barn har rätt att få utredningsprocessen förklarad för sig på ett begripligt sätt och få möjlighet att vara delaktiga precis så mycket eller lite som han eller hon vill och kan.

Vid första samtalet är det ofta jag som socialsekreterare som pratar mest och barnet lyssnar. En del barn har frågor, andra inte. Min erfarenhet är att det är positivt om även föräldrarna är med vid detta samtal, då de då får möjlighet att själva se ”boken”, vilket avdramatiserar barnsamtalen något. Hur jag formulerat mig i ”boken” kan också hjälpa föräldrarna att förklara själva för barnen, när de sen kommer hem.
I första samtalet förklarar jag vad jag arbetar med och var min arbetsplats finns. Jag förklarar vad en anmälan är, vad en utredning är och vad barn har rätt till enligt lag. Det finns enkla bilder till varje förklaring. Vi gör också en utredningsplan tillsammans (var ska vi träffas? Hur många gånger ska vi träffas? Vad ska vi prata om? Vilka andra ska jag prata med?).

Efter varje samtal sammanfattar jag och barnet vad vi har pratat om under rubriken ”vad har vi pratat om idag?”. Om barnet vill får han/hon själv skriva. Det brukar bli naturligt att vid nästa samtal börja med att läsa vad vi pratade om förra gången. Kommer barnet på något mer kan vi lägga till det. Dessa blad i ”boken” underlättar också när jag ska journalföra samtalen i vårt datasystem.

I andra samtalet är det fokus på barnet självt och jag ställer frågor om vem han/hon är, vilken favoriträtt/tv-program/godis osv han/hon har. Jag ställer även frågor om vad barnet blir ledsen/glad/arg över. Det finns även frågor om drömmar och framtiden.

I tredje samtalet är det fokus på barnets släkt/nätverk, och jag har en enklare form av nätverkskarta som kallas ”nätverksblomma”. Barnet får fylla i namn på personer i familjen/släkten/nätverket i blombladen, och under tiden pratar vi om barnets relationer till dessa personer.

I fjärde samtalet är det fokus på barnets känslor. Detta samtal kan man lägga upp på många olika sätt, men jag brukar börja med att barnet får rita/skriva olika känslor i ”boken” och under tiden pratar vi om situationer där barnet känt sig glad/arg/ledsen osv. Här blir det extra viktigt att våga följa barnet, att våga prata med barnet om saker som kan kännas svårt och att våga lyssna! Fjärde samtalet kan behöva bli femte och kanske ännu fler, allt beroende på vad utredningen handlar om. Använder man som socialsekreterare material såsom Nalle-kort, Sten-kort eller liknande, så går det utmärkt att göra det även här och tillsammans med barnet dokumentera på bladet ”vad har vi pratat om idag?”.

Slutligen finns det i ”boken” en sida som heter ”den här hjälpen ska jag och min familj få”. Den fyller vi i när utredningen avslutas med någon insats. Jag tänker att den liknar en vårdplan, och tänker också att den ska följa med barnet så att man kan gå tillbaka till den och titta: ”blev det som vi tänkt?”.

Eftersom ”boken” egentligen är en mapp, så går det alldeles utmärkt att bygga på med egna sidor, fler sidor, ta bort sidor som inte känns relevanta osv. Mappen behöver vara i en ljus/neutral färg så att den går att dekorera. Jag har alltid med färgpennor och klistermärken så att barnet kan dekorera sin ”bok” så att den blir barnets egen.

När jag är färdig med utredningen så får barnet sin ”bok”. Jag tar kopior, vilket barnet självklart vet om, och sätter i akten. Det hjälper mig att skriva en utredning med tydligt barnfokus, och samtidigt finns materialet kvar om det är så att barnet blir aktuellt igen i framtiden. För placerade barn följer materialet med till familjehemmet och sätts i ”Min pärm”, vilket ger dessa barn en möjlighet att få med sig bakgrunden till varför de placerats.

För mig har ”Min bok” blivit ett naturligt sätt att prata med barn i utredningar. Jag upplever att jag är konsekvent när det gäller att lämna information till barn och jag upplever att barn har förmåga att ta till sig det jag berättar och att de vågar fråga när de inte förstår. De får möjlighet att direkt påverka sin egen utredning, och genom ”boken” får de precis samma material som föräldrar får: skriftlig information om vad en utredning är, en utredningsplan, sammanfattningar från våra samtal och hela ”boken” i sig blir deras utredning som de får behålla.

Jag hoppas att du som läst detta blir intresserad, och du får i så fall gärna kontakta mig för mer information.

 

Helena Johansson
Socialsekreterare
helena.johansson@svalov.se