Möten om och med ensamkommande barn och unga

kl. av | Taggar:

Varje dag kommer ungefär 2000 flyktingar till Sverige. Ungefär hälften tas omhand av Malmö och hälften av dem är barn och ungdomar.

ensamkommande
Ensamkommandes förbund berättar om sin verksamhet

I förra veckan besökte jag Malmö. Jag träffade två stadsområdens socialtjänster, kommunstyrelse och kommunens högsta förvaltningsledning. Eftersom syftet med besöken är att lyfta Sveriges, sociala barn- och ungdomsvård, känner jag nu att det är angeläget att utifrån rådande omständigheter i Malmö lyfta deras situation. Samtidigt vill jag poängtera att de stora utmaningarna som just nu finns i Sveriges flyktingmottagande tas upp i samtliga kommuner utifrån svårigheterna att följa gällande lagstiftning på område efter område. På flera håll efterfrågas någon form av krislagstiftning.

 

I Malmö mötte jag ett stort engagemang, entusiasm och vilja – trots att Malmö stad i dagarna beslutade att sätta organisationerna i krisberedskap. Detta är viktigt att betona, för ofta glömmer vi inom socialtjänsten att berätta också om det som fungerar bra. 

 

Men trycket på Malmö har ökat enormt. De uppgav under besöket att de tar emot knappt hälften av alla ensamkommande barn som tar sig till Sverige.

 

Här krävs alltså en gemensam kraftsamling. Den extraordinära situationen är allas vårt ansvar. I Malmö jobbar den sociala resursförvaltningen alla dagar i veckan med att ta emot människor och hitta boenden. Inför helgen den 10-11 oktober behövde Malmö stad planera för att ta emot ytterligare 500 barn.

 

På grund av att andra kommuner inte har en öppen mottagning för barn och unga under helger, fastnar de i transitboenden i Malmö. Det är inte bra för barnen och det skapar problem för kommunen, som har stora utmaningar med att få tag i boenden. I Malmö väntar 1000 nyanlända barn unga och vuxna på att bli hälsoundersökta. Det finns risk för smittspridning av exempelvis skabb, tbc, lunginflammation och MRSA. Kommunen berättar även att några barn har farit illa av att leva många barn och unga i samma rum/lokal.

 

Malmö föreslog att direktbussar skulle få tillåtas ifrån Malmö till andra kommuner. På så sätt skulle registreringen kunna ske på bussen och därmed bli bättre, säkrare och människor i nöd skulle få bättre boenden snabbare. Även här ligger ett stort ansvar på kommunal, regional och statlig nivå.

 

Alltför ofta buntas alla de människor som nu kommer till Sverige ihop till ”flyktingarna”, vilka möjligen får en röst när deras fasor och umbäranden från resan hit ska beskrivas. Men här möter vi individer, med väldigt olika erfarenheter och förväntningar. Just de ensamkommande unga får som grupp stor uppmärksamhet, alla har en åsikt om dem och deras situation, men ytterst sällan får de själva en möjlighet att komma till tals och bli lyssnade på.

 

Nästan alla samhällets aktörer har synpunkter och kommer till tals i flyktingfrågan. Förutom, ironiskt nog, de som det handlar om. Detta är ett stort problem som gör dessa människor i nöd abstrakta. Därför har jag bjudit in Omid Mahmoudi som gästbloggare.

 

Omid är grundare av Ensamkommandes förbund, som arrangerar aktiviteter som ett hundratal ensamkommande barn och ungdomar deltar i varje dag. Han kom själv som flykting till Sverige 2011 och började ganska omgående efter sin ankomst att leta efter förenings- och fritidsliv som ensamkommande kunde engagera sig i. Han hittade inget och startade därför Ensamkommandes förbund. Idag upplever han det fortfarande svårt att göra sin röst hörd och få andra att lyssna.

 

Efter Malmö har vi även besökt Hagfors och Torsby. Alla tre kommuner har uttryckt att det regelverk som finns är svårt att leva upp till utifrån rådande situation. Detta gäller både krav på att barns behov ska vara utrett före placering, att familjehem ska vara utredda och att skolor enbart ska anställda behöriga lärare.

 

I Torsby fick vi möjlighet att träffa två unga personer med erfarenhet av att komma ensamma till Sverige. Deras upplevelse är att det är viktigt att människor med erfarenhet möter upp nyanlända, samtalar med dem och försöker höra sig för om vad de har för drömmar och önskemål. En av de vi träffade sa att det även är viktigt att berätta om skolan, hur den fungerar och vikten av att lära sig svenska. Mer om besöken i Hagfors och Torsby kommer i andra inlägg.

 

Detta blogginlägg utesluter inte att jag kommer att skriva om respektive kommunbesök, men jag kände att det var angeläget att jag som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården lyfte frågan. För trots att kommunerna har väldigt olika förutsättningar är detta just nu en gemensam utmaning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>